Isle of Man TT började officiellt för två dagar sedan, och från och med nu fram till den 6 juni kommer det största skådespelet inom tvåhjulig sport fängsla tittare och tävlingsfans i ännu ett år. Personligen älskar jag TT. Storheten med att tävla genom staden Douglas, med synen av väggar, hem och pubar som susar förbi i tresiffrig hastighet är spännande på ett sätt som få som har aldrig kört en motorcykel kommer någonsin att veta.
Det var en kort period då jag hade funderat på att göra ett försök att tävla på TT. Jag hade känt några människor som hade gjort det och tänkte att det skulle vara den ultimata motorcykelupplevelsen. Men sedan ändrade en resa till Isle mig snabbt.
Jag hade blivit inbjuden till den internationella presslanseringen av Triumph Street Triple R, som ägde rum på ingen mindre än Isle of Man. Rutten skulle omfatta mycket av TT-banan, och även om vägarna inte skulle stängas av för motståndstrafik, skulle det vara det närmaste jag skulle komma att uppleva TT utan att faktiskt tävla i den.
Jag har haft turen att köra motorcykel på Isle of Man. Och även om jag inte reste i närheten av tävlingshastigheter, räckte upplevelsen för att övertyga mig om att jag inte är sugen på att tävla där.
Att anlända till TT-startlinjen och se en rad identiska Street Triple Rs uppställda för oss ökade bara spänningen för många närvarande, inklusive mig själv. Jag minns att jag nyper mig själv i vördnad över att detta verkligen hände. Emellertid gick ögonblickets förvåning snart när verkligheten av vädret förmedlades till mig. Lätt duggregn väntades med troligt dimma i fjällsektionen. Omgivningstemperaturerna svävade under 60 grader. Lokalbefolkningen på ön och det omgivande området tänker inte två gånger på sådana här förhållanden, men jag var lite orolig. Det behöver inte sägas att förhållandena var mindre än idealiska.
Jag minns att tempot på vår åktur var väldigt högt, ett bevis på de många varv som Triumphs åkledare hade gjort när de spanade på rutten. Faktum är att på de lägre höjderna av vår åktur var tempot ganska roligt. Vi färdades på intet sätt i tävlingshastigheter, men det gick snabbt och jag blev ex alterad över att eventuellt tävla på samma vägar en dag.
Allt förändrades när vi började bestiga berget, dock. Under de flesta omständigheter skulle jag njuta av den här rutten och ledarnas tempo, men förhållandena, i kombination med min bristande spårkunskap, gjorde mig obekväm. Dimman höll på att lägga sig och det var ganska tjockt. Samtidigt höll ledarna fortfarande sitt snabba tempo, vilket tvingade mig att åka snabbare än jag skulle ha velat för förhållandena. När jag ser tillbaka, å ena sidan var resan ganska spännande. Bergsvägarna hade väldigt lite trafik, vilket gav oss större självförtroende att åka fort. Men när det var som värst begränsade dimman verkligen sikten och jag litade på att ryttarna framför mig skulle se vart jag var på väg. elementet av fara var mycket verkligt, och jag fick senare veta att loppet troligen skulle ha skjutits upp under samma förhållanden. Lite tröst i efterhand, men bra att veta…
Föreställ dig nu att den här vägen är lätt blöt med tillräckligt med dimma för att helt täcka det vita hemmet i bakgrunden.
Väl tillbaka i mitt hotellrum tittade jag länge på mig själv i spegeln. Om den här pressturen räckte för att få fjärilarna att snurra i magen, hur i hela friden skulle jag ta mig igenom själva TT? Det var en fråga jag inte hade något rimligt svar på annat än att säga att jag inte kunde. Och precis så försvann mina personliga TT-strävanden. Men om inte annat så har det bara stärkt min beundran och respekt för de som bestämmer sig för att tävla. Från förstaplatsen, ner till den sista personen som korsar linjen, är deras personliga beslut att utmana sig själva och maskineri i världens farligaste lopp kuslig. Deras hängivenhet, focus, tapperhetoch skill är på en annan nivå - så mycket att vissa, som den omåttligt populära Guy Martin, har påstått att kortslutningsracing tråkar dem.
Kritiker av loppet, och "riktiga" landsvägstävlingar i allmänhet, hävdar att evenemanget är ålderdomligt, otäckt och rent brottsligt, med tanke på farorna. Det går inte att förneka att Isle of Man TT och andra landsvägstävlingar bär med sig ett inslag av fara utöver det som redan kan ses i typiska "kortslutnings" landsvägslopp. Tyvärr var det tragiska bortgången av Simon Andrews vid North West 200 i år en hård påminnelse om dessa verkligheter. Det har dock skrivits många motargument, och många av mer erfarna och/eller bättre kvalificerade författare än jag själv om varför dessa kritiker har fel. Personligen är bara en av dessa motbevisningar nödvändig och gör annan kritik omtvistad: det faktum att loppet är helt frivilligt Andrews, såväl som alla andra som har ställt upp på rutnätet, var väl medveten om faran, och att förslaget om att TT och andra landsvägstävlingar skulle förbjudas verkar förolämpande.
RIP Simon Andrews.
Men det här utrymmet handlar mindre om debatt och mer om beröm. Istället för att diskutera etiken bakom TT, kommer jag att göra det jag gör varje år. Jag kommer att se fram emot årets TT, samtidigt som jag önskar alla som tävlar lycka till för ett säkert och framgångsrikt lopp. Även om jag är medveten om att tragedi kan inträffa, hoppas jag att rekord slås, att racingen är spännande och att vädret är perfekt. Det här är en chans att se en viss uppsättning idrottare visa upp sina färdigheter på världens största scen, och jag kan inte vänta.
